Plaza möter: Ida Klamborn

ida-klamborn-anton-östlund-03

ida-klamborn-fashion-week-stockholm-spring-summer-2015

Ida Klamborn hann knappt gå ut Textilhögskolan i Borås innan priser för Årets nykomling och rungande applåder efter visningen under Mercedes Benz Fashion Week i Stockholm väntade. Sveriges nya modehopp hämtar inspiration från hiphop och soul.

Det var en visning i vitt, svart och rosa i smakfulla lager, ackompanjerad av rapparen Silvana Imam. Sedan dess har det rullat på med idel hyllningar, både för klädernas eleganta estetik med långsmala men samtidigt lätta former, och för deras politiska undertoner.

I din senaste kollektion återfinns en röd blomma på flera av plaggen, varifrån kommer inspirationen till den?

– Från något jag uppmärksammade i våras, när flera byggnader och religiösa byggnader blev nedklottrade med hakkors och hatord. Dagen efter hade människor täckt över klottret med blommor. Det var en enkel men mycket vacker motståndshandling mot hatet. Blomman på mina kläder är en lilja som jag har spraymålat. Det är tänkt som min handling till motstånd, och därför heter kollektionen just Writing with flowers.

Vad var det första klädesplagget du gjorde?

– Det var ett par snorgröna hängselbyxor i lite baggy-stil som jag gjorde när jag var tio år. De tog mig två terminer i syslöjden att göra klart och var det coolaste klädesplagget jag ägde, tyckte jag då.

Det låter bekvämt, om inte annat. Du har sagt tidigare att det är viktigt för dig att kläder sitter rätt och är sköna, vem är dina plagg till för?

– Jag gör kläder för de kvinnor jag träffar och läser om, för de vars musik jag lyssnar på och de jag dricker vin med. Och för mig själv! Det är en utmaning samtidigt som det är enkelt, och jag älskar det. Kvinnor kan vara våghalsiga och modiga i sitt sätt att klä sig samtidigt som det inte är “så himla allvarligt”. Kvinnor med självinsikt är det snyggaste som finns.

Vad jobbar du med just nu?

– Jag har precis gjort klart kläderna till Seinabo Seys kommande musikvideo. Annars är jag i början av en ny kollektion just nu. Det är en myrstack av idéer som jag måste få ordning på. Väldigt många idéer som jag måste skjuta ner. De som klarar sig kvar är de bästa.

Du avslutade sommaren med att stänga Stockholms modevecka, den här gången med sällskap av artisten Seinabo Sey. Varför får musiken en så central roll på dina visningar?

– För att jag tycker att mycket handlar om känslor, även kläder. Bra kläder får mig att känna något, och det är samma med musik. Jag lyssnar på musik dagligen och Silvana Imam och Seinabo Sey gör musik som träffar mig i hjärtat.

Vem uppträder på nästa visning?

– Det berättar jag inte. Jag tycker att det är fint med hemligheter – man ska aldrig underminera möjligheten till överraskningar.

Vad för sorts plagg kommer du aldrig att göra?

– Korsett.

ida-klamborn-anton-östlund

Ida Klamborn:

Ålder: 28 år.
Yrke: Designer.
Bor: Stockholm.
Aktuell med: Stängde Stockholms modevecka i augusti med en bejublad vår/sommar 2015-visning. Gör löpande kläder till stjärnskottet Seinabo Sey, nu senast till musikvideon Pistols at dawn.


3 x inspiration:

1. Klassisk gympapåse. Det är den bästa och mest stöldsäkra ryggsäcken och jag bär alltid med mig min variant i camotyg.
2. Sneakers. De tar mig dit jag vill, snabbt.
3. Fanny packs. Jag brukar ha sax, nål och tråd i den både när jag är ute på jobb eller är i ateljén

 

Text: Niklas Malmborg
Fotograferad av Anton Östlund

 

Relaterat:
Leonard Kocic siktar högt
Vad hände med modeundret?

EXKLUSIVT: Plaza möter Emma Green

plaza-magazine-emma-green

Efter Zlatan och Robyn presenterades höjdhopparen Emma Green i dag som Volvos nya ansikte utåt. Redan i somras prydde hon omslaget på Plaza Magazine, tillsammans med kollegan Ebba Jungmark. Läs porträttet här!

Emma Greens regnbågsfärgade naglar skapade rubriker över hela världen under förra årets friidrotts-VM i Moskva. Då kunde höjdhopparen, bloggaren och esteten Emma Green också lägga till människorättsaktivist till sin meritlista. Under rubriken “Om mig” på sin hemsida står medaljerna listade; EM-silvret i Barcelona 2010 är det hon själv rankar högst. I slutet av sommaren väntar EM i Zürich, men just nu tänker Emma mest på sin onda rygg.

– Jag vet ännu inte om jag kommer att kunna tävla men jag kan inte gå runt och tänka på det för mycket. Det gäller att peppa ändå och vara positiv. En idrottsrådgivare hjälper mig med de mentala bitarna, men med resten av träningen och tävlandet så är allt i slutändan upp till mig själv.

Har du några träningstips?

– Det måste finnas ett mål och en mening med träningen även om man inte bör jämföra sig med de som har idrotten som yrke. Utgå från de egna förutsättningarna och träna gärna med fler som håller din nivå.

På sin hemsida skriver Emma om sin vardag – från träning och yoga till inredning och inspirerande mat. Hon vill berätta vem hon är, på sitt eget sätt.

– Jag är estet och har ett stort intresse för färg och form som jag gärna delar med mig av.

Vad bär du för kläder när du är ledig?

– Jag gillar inte att känna mig instängd så det blir inga polotröjor. Kläder handlar om ett kreativt uttryck för mig. Jag gillar höga klackar fastän jag blir väldigt lång i det, men jag skulle inte våga gå på långpromenad i dem. Det sliter för mycket på fötterna.

I Moskva visade du upp fler sidor av privatpersonen Emma Green.

– Ja, jag har alltid haft de åsikterna och varit den personen men då fick jag visa mer av just den sidan av mig själv. Åsikten uppmärksammades mer än jag någonsin kunde ha anat, men det är ingen slump att jag står för lika mänskliga rättigheter oavsett sexuell läggning. Jag sökte inte uppmärksamheten aktivt, det handlade mer om att jag fick en chans att visa att jag är en människa med egna uppfattningar och inte bara en idrottsprestation.


Emma Green:

Ålder: 30 år.
Yrke: Höjdhoppare.
Bor: Göteborg .

plaza-magazine-emma-green-02Emma Green och Ebba Jungmark. Båda bär mönsterstickade långklänningar av lurexblandning, båda från Alaïa.

Bilderna överst, till vänster: Magkort topp av bomull, Filippa K. Asymmetriska byxor av crêpe och spets, Anthony Vaccarello. Sandaletter av ormskinn med öljettdetaljer, Alaïa.
Till höger: Linne av spets, Anthony Vaccarello.
Text: Hanna Mellin
Foto: Jesse Laitinen
Mode: Robert Nordberg

 

Frihetsgudinnan: Diane von Furstenberg

9DVF_Warhol

8DVF_Porter_T.Whiteside-High-Res

Diane von Furstenberg säljer kvinnligt självförtroende, inte kläder. I år fyller hennes ikoniska omlottklänning 40 år. Det firas med en spektakulär utställning, två böcker och en tv-serie. Exklusivt för Plaza tecknar svenske vännen John Mellkvist ett personligt porträtt av New Yorks hårt arbetande modedrottning.

Ett filmteam stormar in genom de stora glasdörrarna på West 14th Street. De drar fram mot stentrappan, kantad av rektangulära Swarovski-kristaller, som skär genom den sex våningar höga tegelbyggnaden i New Yorks Meatpacking District.

– OK, I think we got it! Ett resolut rop från inspelningsledaren och de rusar ut igen. Det känns som en vanlig dag i DVF Studio. Förra gången jag var här, 2010, i samband med ett projekt tillsammans med Diane och DVF:s marknadsavdelning, pågick inspelning av tv-serien Gossip girl i huset och hela kvarteret var belägrat av trailers och kabelgator.

Denna dag filmas en reality show där åtta unga DVF-praktikanter ska läras upp i allt från design till marknadsföring och försäljning. Vinnaren får resa jorden runt som DVF:s ambassadör under ett antal månader. Det finns en logik i detta. Unga modeintresserade kommer för att hämta kraft och kunskap hos en person som hållit lågan varm i över 40 år, i en bransch som mer än något kännetecknas av kort brinntid. Det är därför lätt att förstå att många drar i den 67-åriga stilikonen Diane von Furstenberg – inte minst detta år då hennes klassiska omlottklänning, The Wrap Dress, fyller 40 med en turnerande utställning som dessutom hyllats i presssen.

Diane är lite försenad när vi ses i den kombinerade kontors- och penthouse-våningen högst upp i byggnaden. Hon är klädd för semester – grå byxor i ormskinnsmönster, kort svart skinnjacka samt mörka pilotbågar – och reser direkt efter vårt möte vidare till Los Angeles. Dianes tidschema är ett rutnät i minuter. Eller “crazy, crazy, crazy” som hon själv uttrycker det.

Diane trivs med att ha mycket i luften. Jag har genom åren lärt känna henne som nyfiken, snabbtänkt och ibland lite disträ – med ett stort välvilligt hjärta och samtidigt ytterst beslutsam.

– Har du något emot att följa med mig till flygplatsen, så får vi mer tid att prata?

En typisk Diane von Furstenbergsk omdirigering. Jag kommer att tänka på mötet vi skulle ha en förmiddag 2008. Det drog ut på tiden och en försenad Diane bjöd i stället på en grandios (och vegetarisk) lunch i lägenheten. Att hon var en smula dämpad den gången berodde på att hon just fått veta att vännen Yves Saint Laurent gått bort. En annan omgruppering skedde en söndag i början av juli för två år sedan. Min telefon ringde och det var Diane som lite oplanerat hamnat i Sverige. Jag träffade henne, maken Barry Diller och några av parets vänner på Djurgården och under promenaden som följde berättade Diane att de varit på väg mot en seglats i Östersjön med familjens båt, den tremastade skonaren Eos (som med sina 305 fot är världens största seglingsbara yacht). När de passerade Oslo utbröt en brand på övre däck. Ingen kom till skada men båten fick evakueras och i stället för att göra Oslo, flög Diane över hela sällskapet för ett spontanbesök i Stockholm där hon en liten tid senare öppnade sin första butik.

Tillbaka i New York. Jag sätter mig i baksätet i den väntande svarta jeepen. På sätet ligger en kom-ihåg-lapp med några telefonnummer för Diane att slå. DVF:s brevpapper är för övrigt också pepprat med samma berömda Andy Warhol-läppar som muralmålats på husets fasad. I stolsfickan framför samsas två sprayflaskor Evian och en DVF-parfymflaska utan lock. I förarsätet sitter chauffören William, som sedan tio år tar Diane till alla olika evenemang – oftast i en British racing-grön Bentley.

– När jag fick jobbet för tio år sedan kunde jag inte ens uttala hennes namn. I dag blir det helt andra tongångar när jag berättar att jag arbetar för Diane von Furstenberg, förklarar William, alltmedan Diane briefar några medarbetare före avfärd. Hon slår sig ner bredvid mig i baksätet och jag frågar vad som hänt sedan sist vi sågs.

– Det har hänt massor. En stor händelse var min utställning Journey of a Dress som öppnade i januari i Los Angeles och blev väldigt lyckad med över 100 000 besökare, berättar Diane med sin karakteristiskt lite släpiga röst.

Vi återkommer till utställningen lite längre fram. Jag ber Diane kort sammanfatta vad varumärket DVF står för.

– Sexigt, enkelt och i rörelse. Om det inte är sexigt och inte går att rulla ihop till en boll så är det inte DVF.

Låt oss göra en mycket snabb färd igenom Diane von Furstenbergs liv. Under studier i Genève, Schweiz, träffade hon Fiat-arvtagaren Prins Egon von Fürstenberg, som hon gifte sig med 1969. 1970 publicerade Vogue ett reportage med DVF:s jerseyklänningar tillverkade i vännen Angelo Ferrettis italienska fabrik. 1974 lanserade hon sin världsberömda omlottklänning som två år senare hade sålts i över en miljon exemplar. Hon ingick snart i New Yorks innersta jet set-kretsar och var en flitig gäst på legendariska nattklubben Studio 54. 1983 sålde hon sitt företag till engelska Beecham Group. Hon tog sig tillbaka till modet genom att öppna en lyxuös butik i The Sherry-Netherland hotel på 5th avenue i New York. Därefter flyttade Diane till Paris och grundade bokförlaget Salvy som bland annat gett ut hennes egna böcker Beds, The bath och The table. På 1990-talet gjorde Diane sedan braksuccé inom tv-försäljning med en egen klädlinje på kanalen QVC. Samtidigt började försäljningen av DVF:s 70-talsplagg ta fart i storstädernas vintagebutiker. 1997 startade hon om sitt företag på nytt. Genom en mix av 70-talsnostalgi och ny design expanderade det nya DVF i rask takt och säljs i dag i ett hundratal egna butiker i 55 länder världen över. Sedan 2006 sitter Diane som president för det amerikanska moderådet, CFDA.

Frihet – såväl ekonomisk som i relationer, har från dag ett varit den stora drivkraften i Dianes liv, något hon förklarar med vad som nästan kan liknas vid ett mantra.

– När jag började visste jag inte vad jag ville göra, däremot visste jag vilken sorts kvinna jag ville bli. Jag blev sedan den kvinnan genom modet. Omlottklänningen, som mer än någon annan produkt förkroppsligar Diane von Furstenbergs frihetsbudskap (“ett handgrepp och du är fri”) finns med i sociologiböcker och har jämförts med både kimonon och Chanel-dräkten. Diane förklarar att trots att plagget ifråga betalat alla hennes räkningar, så tog hon det länge för givet. Först senare kom insikten om att det är ett stycke modehistoria hon skrivit. Och fortsätter att skriva. Dianes råd är att inte vara rädd för att bli äldre, utan i stället utnyttja fördelarna det för med sig.

– Vad som är bra med åldrande är att du har ett förflutet. Om du tittar tillbaka på detta och ser konturerna av ditt arbete så finns där en enorm kraft.

Och det är precis den tillbakablicken som den retrospektiva utställningen Journey of a Dress handlar om. Turnerande utställningar har blivit ett allt viktigare marknadsföringsformat i modevärlden och ett effektivt sätt för de modeskapare som har varit med en tid att berätta sin historia. Diane kallar det “världens största brand book”. Journey of a Dress är dock inte någon avskedsturné. Precis som de första memoarerna, A signature life, som kom 1998 är utställningen bara ett av många bokslut på vägen som guidar mångsysslaren Diane under den ständiga resan framåt.

Från början var Journey of a Dress tänkt att starta i Washington DC, men efter att ha sett lokalen som en gång tillhörde varuhuset May Company på Wilshire Boulevard i Los Angeles var Diane säker på att hon hittat rätt plats. Allt är uppbyggt som en tidslinje kantad med stora fotografier på några av alla de celebriteter som förknippats med DVF genom åren. En ung Jerry Hall 1973, Cybill Shepherd (som bar DVF i filmen Taxi driver 1976), Michelle Obama och inte minst Diane själv.

I rummen intill finns ett urval av all den konst som haft Diane som motiv. Chuck Close, Barbara Kruger, Annie Leibovitz, Anh Duong, Konstantin Kakanias och så givetvis Andy Warhol, är några av namnen. Väl inne i den stora utställningshallen möts besökaren av en hel armé omlottklänningar, burna av specialgjorda skyltdockor (med tydliga drag av Diane) som formgivits av Ralph Pucci.

Curator för Journey of a Dress-utställningen har varit engelsmannen Michael Herz, som när Diane träffade honom i London var creative director på Bally. Efter att ha fattat tycke bjöd von Furstenberg över Herz till sitt hem Cloudwalk i Connecticut där han bokstavligt talat fick gräva i Dianes garderober. Där Diane bara såg en hög med kläder såg Michael Herz vad han vill kalla “ett modets Disneyland”.

Diane berättar att de två kom så bra överens att Michael Herz inte bara fick tillåtelse att bidra med sin egen design, utan att hon nyligen utsett honom till artistic director för hela DVF – en viktig roll i ett företag som vuxit snabbt och därför kräver allt mer av Diane själv. Samtidigt räcker det att se på företaget Apple efter grundaren Steve Jobs frånfälle för att inse hur mycket en visionär entreprenörs närvaro betyder för ett varumärkes utveckling och utstrålning. Diane är väl medveten om detta.

– Mitt viktigaste jobb nu är att gräva så djupt jag kan i DVF:s dna, bidra med min kunskap och förbereda företaget på ett liv efter mig. Om det är någon egenskap som utmärkt sig genom Diane von Furstenbergs karriär, eller snarare liv, så är det en okuvlig övertygelse att följa sin egen kompass. Om vi börjar med den där dagen 1970 då en 23 år gammal, lätt nervös Diane stegade in på den legendariska Vogue-redaktören Diana Vreelands röda kontor, med en resväska i handen. Ur väskan plockade hon fram några klänningar i jerseytyg (alltså inte omlottklänningen som kom några år senare). “Terrific, terrific, terrific!” var Vreelands spontana reaktion. Och även om Diane var lite skakig inför mötet med den mäktiga Diana Vreeland så var hon inte rädd. Dianes mamma – som med minsta möjliga marginal överlevt förintelsen – hade tidigt övertygat sin dotter om att rädsla aldrig är ett alternativ.

Ett annat exempel på hur Diane inte låter ängslan styra utan i stället följer sin intuition var för ungefär två år sedan, då hon träffade vännen och Google-grundaren Sergey Brin i Sun Valley. Brin bar ett par av de då helt nya interaktiva glasögonen Google Glass och demonstrerade dem med stor entusiasm för Diane. Han berättade också att han aldrig varit på en modevisning, så Diane svarade med att bjuda in honom till DVF:s höstvisning under modeveckan 2012 i New York. En tid efter mötet i Sun Valley ringde Dianes telefon. Det var Sergey som undrade om det kunde vara en idé att alla inklusive modellerna bar Google Glass under själva visningen. Och det är just vid sådana tillfällen Dianes kombination av erfarenhet och nyfikenhet blir som effektivast. Precis som Google vill hon testa saker innan hon avfärdar dem.

– Mina medarbetare protesterade och var rädda att det skulle förstöra visningen. Hur då förstöra visningen, kontrade Diane – det kommer att göra visningen!

Och så blev det. Diane, Sergey Brin och hela armadan av modeller bar de nya glasögonen med en kameralins på höger sida. Online kunde man följa modellernas steg från påklädning och ut på runway samt ta del av åskådarnas reaktioner. Mediagenomslaget blev stort och samarbetet fortsatte. 23 juni 2014 lanserades DVF Made for Glass – en kollektion av Googles interaktiva glasögon för kvinnor, med bågar formgivna av DVF i samarbete med Googles svenska industridesigner Isabelle Olsson.

Att bära DVF innebär inte att köpa in sig i en stil så mycket som att dela en livsattityd. I filmen American hustle drar skådespelerskan Amy Adams karaktär Sydney Prosser på sig en DVF-klänning i en avgörande vändpunkt mot slutet, vilket inte var en slump.

– Jag träffade regissören David O. Russell som berättade att klänningen skulle få en viktig roll i filmen. När hon (Amy Adams) drar på sig den är hon förändrad och plötsligt starkare, förklarar Diane och fortsätter:

– DVF-kvinnan är fri att bli den hon vill. Vi hyllar frihet, ger kvinnor kraft och säljer självförtroende.

På Forbes lista över världens mäktigaste kvinnor parkerar Diane von Furstenberg på plats 68, precis efter Lady Gaga. Hon och maken Barry Diller fanns även bland de 34 amerikanska miljardärer som för några år sedan valde att skänka halva sin förmögenhet till välgörenhet, ett initiativ taget av Bill Gates och finansmannen Warren Buffett. Om man vill kan Dianes hela yrkesliv ses som en feministisk insats. Hon är, tillsammans med bland andra Hillary Clinton, Ben Affleck och Angelina Jolie, djupt engagerad i Vital Voices – en global organisation baserad i Washington DC med syfte att främja kvinnligt ledarskap. Vi pratar lite om feminismens utveckling, där frågan inte minst i Sverige fått allt större utrymme.

– Personligen tycker jag mig se att kvinnans ställning på många sätt går bakåt. Titta bara på hur det ser ut i Iran och på många andra ställen i världen. När jag var igång på 1970-talet var jag övertygad om att jämställdheten skulle gå snabbare säger Diane.

På papperet har Diane många av de rätta egenskaperna för att bli en tydlig New York-politiker. På frågan om hon funderat på att ge sig in i politiken svarar hon entydigt nej. Sedan tillägger hon:

– Du kan påverka människor på så många andra sätt.

När hon själv pratar om sin karriär ser hon tre tydliga faser.

– Först var det “American Dream” när jag satte igång allt. Om­starten för 15 år sedan, kan vi kalla “Comeback Kid”. Nu har DVF nått “The New Era”, som handlar om att ge företaget en ordentlig infrastruktur och en bra ledning, förklarar hon.

De senaste par åren har Diane arbetat med sin andra självbio­grafi som släpps första veckan i november. Samma tid kommer också boken om utställningen Journey of a Dress ut. Och som en händelse har även tv-serien som i skrivande stund spelas in premiär då. Jag blir nyfiken på hur Diane med alla sina engagemang ser på sitt yrke. Är hon en designer, affärskvinna, filantrop eller mer av en inspiratör?

– Faktum är att jag nu för första gången inser att jag är en desig­ner. Att det är mitt huvudyrke förstod jag först när jag såg min egen utställning och under arbetet med den kommande boken. Jag gör fortfarande många olika saker men skillnaden är att jag nu känner mig fullkomligt tydlig på vem jag är och vad som förväntas av mig.

Vi är nu framme vid flygplatsen och Diane frågar chauffören Wil­liam om hon kan ta med sig mobilladdaren. Jag hinner tänka vilken katastrof ett urladdat von Furstenbergskt mobilbatteri skulle vara.

– Och glöm inte att skicka bilder på barnen säger Diane innan hon skyndar vidare mot nästa stopp på sin eviga resa.

Text: John Mellkvist

12Roger-Prigent-1970-E

 

Varför pratar alla om parkour?

zyrken-björn-borg-rflx-collection-marcus-gustafsson-02

zyrken-björn-borg-rflx-collection-marcus-gustafsson-parkour

Det drar 400 personer varje vecka till en inomhusanläggning i Helsingborg och lockar storföretag. “Zyrken” är en av de svenska förgrundsgestalterna och förklarar storheten med nya innesporten parkour.

Marcus Gustafsson, som han egentligen heter, provade gymnastik, inlines, skateboard och snowboard, bmx och alla tänkbara andra extremsporter för att få ut sin överskottsenergi under ungdomsåren. Men lösningen blev någon helt annan:

– Jag och kompisarna var runt 15 och såg vad som måste ha varit den första Parkourvideon att komma ut på nätet. Där var den! Min extremsport som samlade all den akrobatik som jag hade sysslat med i hela mitt liv. Vi började springa på väggar, hoppa från höga höjder, slå volter på gräsmattor och tyckte detta var det bästa som fanns. Åren gick och jag och min kollega Filip Ljungberg började känna att detta var en sport som vi ville kunna leva på, även om vi fick börja med skolshower och små företagsgig för någon femhundring.

2007 kom saken i ett helt annat läge.

– Vi halkade in på ett bananskal i vår första internationella parkour- och freerunning-tävling. Filip kom sjua och jag trea och helt plötsligt kom inbjudningar till ett gäng tävlingar vid sidan om alla shower och uppdrag.

Nu har du pallplatser från flera internationella tävlingar och en seger i Redbull Art of Motion i Detroit, och visst är parkour i medgång just nu?

– Absolut, mer hajpat nu än någonsin. Medan Europa har varit med ett tag, så har Sverige och flera stora bolag nu fått upp ögonen. Sportens profiler driver egna företag och klädmärken och har internationella uppdrag och alla hängivna kids världen betyder mycket för intresset. Frankrike och England är riktiga meckan, men även USA och Ryssland börjar bli stort inom parkour, och i Helsingborg lockar en inomhusanläggning 400 stycken nyfikna varje vecka.

Det ser ju ganska farligt ut, men du menar att det passar alla?

– Det är en sport utan prestation och en sjukt bra och rolig träningsform där man bestämmer nivån själv och gör saker på sin egen nivå. Allt är relativt kring riskerna: som överallt annars kan man stuka en fot eller se en handled ryka – nybörjaren gör förstås det klokt i att ta det försiktigt på sin egen nivå.

Vad tror du om framtiden?

– Ljus när fler och fler stora bolag kommer vilja gå in och göra det större så att sporten växer ännu mer. Själv kör jag på tills jag inte kan gå längre!

zyrken-björn-borg-rflx-collection-marcus-gustafsson
Marcus “Zyrken” Gustafsson visar sina konster i kampanjen för Björn Borgs nya reflexkollektion, RFLX

Kampanjfilmen spelades in under en tolv timmar lång natt i London:

http://www.youtube.com/watch?v=6Cq0ruxjGbQ

“En exakt kopia av David Bowie”

emilia-de-poret-min-stil-02

emilia-de-poret-min-stil

Stilikonen Emilia de Poret till Plaza om favoritplagg kontra vardagsklädsel, sin egen stilförebild mot värsta köpet och när hon senast blev star struck.

Vems stil i världen är du mest avundsjuk på?

– Utan tvekan Daphne Guinness. Genom sitt gedigna modeintresse, sin nära relation till några av världens främsta modedesigner, samt sin generösa shoppingbudget, har hon en minst sagt imponerande modesamling.

Hemma hos dig är …

– Inredningskonceptet “Marie Antoinette on acid”.

Vilket är ditt äldsta plagg som du fortfarande använder?

– En svart figursydd kavaj från Dolce & Gabbana med 15 år på nacken. Den är fortfarande lika aktuell och i “mint condition”.

Om du kunde resa i tiden, vilken epok skulle du åter­ vända till?

– 1960-talet. La dolce vita!

Mest spelat i din Spotify just nu?

– Kim Cesarions debutalbum Undressed och Tiaans debut-ep. Båda två är helt magiska och signade till mitt produktionsbolag Aristotracks.

Vilket är ditt första stilminne?

– Min mamma. Hon är min stilförebild.

Något party i världen som du skulle kunna tänka dig att planka in på?

– The Met Gala. Jag har hört att det är ganska stelt men jag skulle gärna vilja vara en fluga  på väggen bara för att kunna se gästernas kreationer.

Modeköp du ångrar?

– En aftonklänning från Roberto Cavalli som inhandlades för många, många år sedan. Den hänger kvar i garderoben som en påminnelse om vad dålig smak är!

Vad misslyckas du alltid med i köket?

– Min svärmors ostsufflé. C’est une catastrophe!

Vad är din vardagsklädsel?

– Som stressad småbarnsmamma slänger jag snabbt på mig ett par svarta jeans, en skjorta och en skinnjacka. Är jag ambitiös lämnar jag för skolan i ett par höga  klackar.

Favoritplagg?

– En svartvit-randig kavaj från Givenchy vår/sommar 2010, en exakt kopia av David Bowies ikoniska kavaj som han bar på 1970-talet.

Drömplagg?

– Just nu drömmer jag om att få specialbeställa ett plagg från den svenske designern Leonard Kocic (som du kunnat läsa om här).

När var senast du blev star­ struck?

– När jag satt bakom Franca Sozzani och Grace Coddington på ett flyg på väg till ett modeevent på Sicilien.

 

Ålder: 38 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Sångare och låtskrivare som bland annat driver skivbolaget Aristotracks. Dessutom stilikon i vid bemärkelse som ofta syns som modeexpert i TV4:s Nyhetsmorgon.

Foto: Matthias Huss