Ikonen som kom tillbaka

För ett år sedan lät vi Johan Lindeberg fotografera modellen som startade trenden med äldre modeller som tog tillbaka catwalken. Nu återpublicerar vi bilderna på den ständigt aktuella Caroline de Maigret.

När Caroline de Maigret gör entré på brasserie Le Mansart på 1 rue Mansart i Paris 9e arrondissement är hon enkel att känna igen från alla bilder tagna på henne genom åren. Det bruna långa håret, de vakna ögonen och framför allt leendet. Hon är klädd i svart bikerjacka med en vit, uppknäppt skjorta under, blå jeans från Lee och ett par sneakers. Hon är osminkad så när som på lite mascara. Hon ursäktar sig för de få minuterna hon är sen och föreslår sedan en cigarett på trottoaren:
– För att landa lite, säger hon och ler sitt breda, vackra leende. Mopeder och taxibilar susar förbi på gatan alldeles bredvid när vi börjar samtala. Hon bor alldeles runt hörnet, är född och uppvuxen parisare, dotter till politikern Bertrand de Maigret och polska simmerskan Isabelle Poniatowski (och barnbarn till den tidigare franske ministern och polske adelsmannen Michel Poniatowski).

Det har varit en hektisk dag för Caroline. De flesta av hennes dagar nu för tiden är sådana. Så har det i stort varit sedan hon gjorde comeback som modell för Karl Lagerfeld och Chanel för 2,5 år sedan. Hon ligger på modellagenturen Next och eftertraktas i dag av stjärnfotografer som Mario Testino, Inez van Lamsweerde, Vinoodh Matadin, Steven Meisel och Patrick Demarchelier. Hon syns i kampanjer för Prada och Chanel och nu i höstas även för Åhléns.

För drygt två år sedan började Caroline jobba med Johan Lindeberg. I höstas träffades de i New York för en fotografering för Blk Denim och nyligen möttes de igen för Plaza Magazines omslagsfotografering i Paris med Lindeberg bakom kameran.

– Johan fotar mig som den jag är. En kvinna med sitt bagage, som är både mamma, musikproducent, modell och parisiska. Det finns en historia som han fångar när han låter modellen vara fri. Han är inte en typisk modefotograf utan låter mig göra min grej.

Mellan åren 1995 och 2003 arbetade Caroline de Maigret i New York. Hon var 20 år gammal och gjorde jobb för de stora modehusen: Chanel, Dior, Louis Vuitton, Balenciaga, Marc Jacobs, Hermès, Alexander McQueen och Hussein Chalayan. Livet mellan fotograferingarna var rock and roll, festerna på nedre Manhattan – bland annat med stjärnorna i Smashing Pumpkins och Beastie Boys – tog vid efter varandra. Men, 28 år gammal slutade hon som modell.
– Jag kände att jag saknade passion och drivkraft, säger Caroline.

Vi har flyttat in på brasseriet och får ett hörnbord efter att ägaren har kindpussats med Caroline. Vi fastnar vid när hon, 36 år gammal, gjorde sin modellcomeback. Caroline hade visserligen gjort visningar för Chanel som ung, men aldrig träffat Karl Lagerfeld på tu man hand. I stället möttes de under modeveckan i Paris våren 2011 där hon intervjuade kreatörer om mode och musik för en radiosändning.

– Det visar bara hur cool snubben är. Han kom till den skruttiga bussen som jag huserade i och pratade med mig inför omkring tusen radiolyssnare. Nästa dag ringde han upp mig och sa: ”Du ser bra ut, vill du göra min visning nästa vecka?”.

Tackade du ja direkt eller tvekade du över att göra comeback som 36-åring?
– Nej, jag tvekade aldrig, det var bara roligt, jag blev glatt överraskad. Det var en resortkollektion som visades upp på Franska rivieran. Knappt någon makeup och barfota. Så det var väldigt mycket jag, så som jag ser mig själv nu för tiden.
– Karl startade en trend där, att använda äldre kvinnor på modescenen, fortsätter hon.

Trenden med äldre modeller är parallell med att det blivit vanligare med transsexuella modeller, modeller i storlek large och med ickeeuropeiskt utseende. Det finns en längtan efter genuinitet, att få ett äkta möte med en person, med en människa snarare än en modell. I allt detta passar Caroline de Maigret in perfekt.

Det måste ändå vara skillnad att bli fotad i dag jämfört med när du var ung modell?
– Då var jag osäker, tänkte alltid att jag var felbokad, att de egentligen ville ha någon annan. Jag tror även att jag skämdes lite grann, för jag kom från en politikerfamilj och hade börjat läsa litteratur på Sorbonne i Paris men hade hoppat av. Jag njöt inte av modellandet utan intellektualiserade för mycket kring det. Ett typiskt fransk drag. I dag är jag väldigt stolt över att få representera kvinnan, en kvinna med bagage och med kurvor.

Vissa menar att du är Karl Lagerfelds musa?
– Jag förstår vad ordet betyder, men tycker egentligen att det är för kraftfullt. Alla har någon som de inspireras av. När jag träffar Karl har jag ofta med mig en fotobok eller berättar om en konsert jag sett. Jag vill dela med mig till människor runt omkring mig.

Caroline sätter upp håret i en knut men tar ned det igen, speglar sig i spegelväggen.
– Jag gillar hur din T-shirt är sliten. Jag använder ofta min pojkväns, de är slitna på magen vid bältet. Han är gitarrist, säger hon.

Vid sidan av modellandet har musiken, precis som konsten, funnits i hennes liv sedan tonåren.
– Jag flyttade hem till Paris igen i början av 2000-talet med min New York-energi och mina musikaliska influenser från mitt liv där. I Paris träffade jag min kärlek, Yarol Poupaud, och vi startade skivbolaget Bonus Tracks Records 2006 för att lyfta fram unga musiker, främst inom rock och hip hop.

Vad känner du inför dagens modeindustri?
– Den är ärlig i att den är kommersiell. Det handlar om att sälja varor. Som modell är man en produkt, och det är jag helt okej med.

Hur är musikindustrin då?
– Inte lika ärlig tyvärr. Vår studio blev till exempel uppringd av en som frågade efter ett band med långt hår. Va? Musik ska ju handla om en kreatör som når sin publik! Dagens musikindustri tar fram produkter skapade för en marknad. Det kväver utrymmet för mindre pengadrivna artister.

Caroline och Yarol sålde Bonus Tracks Records för ett par år sedan när musikindustrin dippade. I dag blir de uppringda som konsulter och arbetar bland annat med soundtrack till filmprojekt.
Carolines telefon har legat på bordet under samtalet och blinkat till ibland.
– Jag svarar bara om det är min son, han har skollov och är hos några vänner. Det är dags att hämta upp honom.
När hon försvinner ut genom glasdörren är det inte alls som en uppseendeväckande, adlig och vacker fotomodell, utan som en kvinna klädsamt bärandes allt sitt bagage.

Foto Johan Lindeberg
Mode Robert Nordberg
Text Petra Dokken

Arkivet