EXKLUSIVT: Plaza möter Al Pacino

al-pacino-manglehorn

al-pacino-manglehorn

Al Pacino tittar lite förvånat på mig.
– Ingen har någonsin beskyllt mig för att ha stil, säger han.
Plaza möter en levande legend.

Jag har just frågat honom vad begreppet stil betyder för honom, om det hänger på kläderna eller hur man för sig. Han fortsätter:

– Jag har på mig det som finns tillgängligt, och förr eller senare tar jag av mig det.

Plaza träffar den nu 74-årige skådespelarlegenden på filmfestivalen i Venedig vid två tillfällen, två dagar i rad. Al Pacino är nämligen på festivalen med två filmer, The humbling och Manglehorn. Vid båda mötena ska intervjun vara i tjugo minuter, men båda gångerna drar de ut på tiden. För Al Pacino tycker om att tala – länge och utförligt.

I går när vi träffades hade du t-shirt och jeans och såg nästan ut som en punkare. I dag har du kostym.

– Träffades vi igår? Ja, det gjorde vi. Du hade en annan skjorta på dig. Ja, i dag har jag kostym och så är det premiär för den här scarfen. Visst är den snygg!

Vad tänker du på när du väljer kläder?

– Jag har ingen smak, så enkelt är det. Jag har en rad smokingar hemma som jag fått i samband med vissa tillställningar. Jag har väl fem-sex stycken och de använder jag ibland. Det är ju ingen idé att slösa bort dem.

Har du koll på vilka designers du bär?

– Möjligtvis skjortorna. För några år sedan här i Venedig när jag var här med Köpmannen i Venedig, blev jag vän med skjortdesignern Angelo Gallano. Han gör mina skjortor sedan dess.

Vi har sett dig i snygga kostymer, till exempel i Gudfadern och Heat. Vad betyder kläderna för att komma in i en roll?

– De kan vara väldigt viktiga. Det kan ta tid att lära känna en karaktär och då är allt som tillhör den karaktären viktigt. Det påverkar dig mycket. Tänk på vad det säger om en karaktär om han har en rolig hatt och tighta byxor på sig.

En av de karaktärer du spelat som haft stort inflytande är Tony Manero i Scarface. Hur ser du på att han har blivit som en hjälte för unga gangsters?

– Det är en bra film, men jag vet att det finns många som har honom som rollmodell och jag tycker egentligen att det är lite jobbigt att tala om det. En gång skrev jag ett brev till en pojke vars mamma hade skrivit till mig om sonen som dyrkade Tony Manero. Och jag försökte förklara för honom, att det vi var ute efter, det var inte att hylla den sortens livsstil, vi ville verkligen säga någonting helt annat.

Finns det någonting du ångrar?

– Det finns det säkert, men jag fokuserar inte på det. Att ångra någonting är meningslöst. Fast det kan ju vara så också att det kan ha kommit någonting gott ur det som var dåligt. Om jag inte gjort den och den filmen hade jag inte träffat den och den och så vidare.

Brukade du och Robert de Niro slåss om rollerna på 70-talet?

– Det gjorde vi säkert. Men jag känner Bob väldigt väl, det är en riktigt nära vän och jag älskar honom. Det är svårt att tänka tillbaka på den tiden, jag ser framåt. Men Bob gjorde någonting häftigt. Han satsade på en ny karriär inom komedier.

Hur kändes det att vinna en Oscar för En kvinnas doft?

– Det var som att vinna en guldmedalj vid OS. Själva händelsen är så stor att det inte går att uttrycka i ord. Man känner sig matt efteråt. Jag har aldrig tidigare känt mig så mycket som en vinnare. Det här var mitt under inspelningen av Carlito’s Way, och direkt efter utdelningen slängdes jag in i en hiss och sedan in i ett flygplan för att åka tillbaka till inspelningen. Det var som hämtat ur en maffiafilm. Inga intervjuer och jag hann inte säga hej till min dåvarande flickvän. Jag fick inte ens gå på någon fest. Men jag var glad. Det var en stor sak.

Du jobbar hårt, du har två filmer här i Venedig. Är du inte rädd att bränna ut dig?

– Jag är inte rädd för det, händer det så kommer det som en hjärtattack. Men om jag inte gjorde det här, vad skulle jag då göra?

Vad är det som fortfarande driver dig?

– Min aptit, jag har fortfarande kvar den. Jag tror att jag kommer att försvinna innan aptiten gör det. Vid den här tidpunkten i mitt liv vill jag göra sådant som jag känner att jag dras till. Hur kan jag kanalisera det jag känner in i en roll? När det händer blir jag lycklig. Det finns det jag verkligen vill göra och för det behöver man aptiten. Och det gäller att njuta av det. Jag vill känna att jag har aptiten att fortsätta. Och jag har inte tid att göra det som är dåligt.

Många ser upp till dig och unga skådespelare ser dig som en förebild. Hur känns det?

– Folk får tycka det, jag uppskattar det. Men jag tar det inte bokstavligt och jag försöker glömma det. Att bli betraktad som stjärna ger mig jobb, men det påverkar inte mitt skådespeleri. Och glöm inte, jag är inte en Oscarvinnare, jag är en skådespelare.

 

al pacino

NAMN: Al Pacino.
ÅLDER: 74 år.
YRKE: Skådespelare.
FILMER: I urval, Gudfadern-trilogin, Scarface, En kvinnas doft, Frankie & Johnnier, Heat.
BOR: New York.
FAMILJ: Har haft förhållanden med bland annat Diane Keaton, Jill Clsyburgh, Marthe Keller, Beverly d’Angelo. Tre barn: Julie Marie, 25, och tvillingarna Anton James och Olivia Rose, 13.
Aktuell med: Filmerna The humbling och Manglehorn.

 

Text: Gunnar Rehlin

L.A. Stories

HB_liten_94B1226

HB_stor_94B1226

Möt Henrik Bastin, tv-producenten bakom Michael Connelly-filmatiseringen Bosch, och en av allasvenskar som har gjort drömmen om Los Angeles till sin spännande vardag. 

Polisens avspärrningar har försatt Downtown Los Angeles i undantagstillstånd. Gul brottsplatstejp fladdrar
i vinden, polis patrullerar gathörnen. Fyra kvarter är utrymda och nu håller alla andan. Så bryts lugnet av skrikande däck. Första bilen tar kurvan så hårt att den nästan går upp på två hjul.

– Vi spelade in en biljakt för tv-serien Bosch, säger Henrik Bastin. Jag stod där klockan två på natten och undrade: Varför är det så tyst? Just det, det är ju vi som har spärrat av hela området. Det står poliser överallt och alla är en del i en orkester som man själv är dirigent för. Jag stannade upp och tänkte: ”att någon har varit så dum i huvudet att låta mig vara ansvarig för det här”.

Henriks karriär som tv-producent inleddes i Stockholm 1993 som assistent för en reklamfilmsinspelning för Kelda. Efter att ha assisterat under tre år tog han steget till Jarowskij (”jag pitchade en idé om att de borde starta en långfilmsavdelning, som de av någon obegriplig anledning tyckte var kanon”). Efter att ha arbetat som filmproducent samt drivit produktionsbolaget STO-CPH med Filip och Fredrik bestämde han sig 2009 för att förverkliga en dröm och bli tv-producent i Los Angeles. Första projektet blev My generation, en remake på Peter Magnussons och Martin Perssons TV4-serie Blomstertid.

Nu sitter Henrik Bastin och snurrar i en ergonomisk stol på egna företaget Fabrik Entertainments kontor i West Hollywood. På väggarna hänger posters från några av tv-serierna han producerar: AMC:s The killing, The comedians med Billy Crystal samt, som sagt, Michael Connelly-filmatiseringen Bosch.
Utanför glasdörren sitter hans personliga assistent på ständig standby.

– Det tar tid att vänja sig. Man är van att boka sina egna möten och svara i sin egen telefon. Min första assistent blev sur på mig för att jag försökte göra allt själv. Det blir larvigt ibland. Många här på kontoret ber ju sina assistenter att tvätta bilen och fixa deras bröllop – jag håller det till rent yrkesmässiga grejer.
Henrik Bastin sjösätter just nu två nya projekt: Odyssey som beskrivs som ”ett nytt Homeland”, samt 100 code med Michael Nyqvist och Dominic Monaghan (Sagan om ringen-trilogin). Den senare är en amerikansk thriller som regisseras av Oscarsvinnande Bobby Moresco (Crash).

Idéerna till programsatsningarna kan komma vid de mest udda tidpunkter.

– Märkligast var när jag greps av kustbevakningen i Stockholms skärgård och tänkte “fan, det här är ju superintressant”. De stannade mig på sjön och redan i båten föddes något slags embryo. Några veckor senare var det en fullt utvecklad idé som jag pitchade för Kanal 5. Inom ett år hade vi börjat filma tv-serien som blev Kustbevakarna.

Du som jobbar på insidan; hur ser du på tv-boomen?

– Att vara producent för tv-drama just nu är väldigt intressant för kvaliteten är högre än någonsin, det finns fler köpare än någonsin och budgetarna är större än någonsin.

Ditt bästa råd för framgång?

– Det är inte så jävla blodigt allvar. Det är bara tv vi gör. Inget händer om en tv-serie blir nedlagd, ingen dör av det. Det är bra att angripa problem med en lite mer nyanserad världsbild.


3 x Henriks Los Angeles:

Åk till Downtown. Många missar detta när de är i L.A. En liten slice av NYC i väst. Prova att åka skridskor i 28 graders värme på Pershing Square och ät sedan på Besta, Los Angeles bästa restaurang just nu.

Se filmer som ger rätt L.A.-vibe. Dessa fyra är alla du behöver se: L.A. confidential av Curtis Hanson, The long goodbye av Robert Altman, Less than zero av Marek Kanievska och Heat av Michael Mann.

Åk på hus-spotting. Ta bilen och kör upp i Hollywood Hills eller Beverly Hills och se alla magiska hus. Stora som små. Det finns få städer där du i samma kvarter kan se slott på 30 000 kvadratmeter och en airstream-husvagn uppställd på tomten bredvid.

Text: Victor Johansson
Foto: Daniel Månsson