Inte fan är jag värdig en skräddare

claes-britton-plaza-uomo-morgan-norman

claes-britton-plaza-uomo-morgan-norman

Ska du bära skräddarsydda kostymer måste du ha råd med hela livsstilen. Författaren och Italienfantasten Claes Britton reder ut skillnaden mellan skräddat och måttsytt herrmode.

Knappast någon utöver min raske unge vän Konrad Olsson, denna och andra publikationers begåvade chefredaktör, skulle kunna förmå mig att över huvud taget författa en krönika, denna textform som blev mig besvärande illasittande senast jag provade mina förmågor på densamma för väl femton år sedan; än mindre en sådan på temat mode, detta ämne om vilket jag tycker mig ha med råge sagt mitt – och i största synnerhet då inte om manligt mode, denne modevärldens snorige lillebror. Som den hygglige, vänfaste, i botten mänsklige varelse vilken jag ändå personifierar så tackade jag emellertid genast ja då Konrads föreslagna ämne för denna krönika dessutom intresserade mig: vilken är din favoritskräddare?

Svaret är givetvis att någon favoritskräddare har jag aldrig haft – eller någon skräddare över huvud taget för den delen. Jag saknar de finansiella resurser som krävs för att hålla mig med något så extravagant. En skräddarsydd kostym, uppbyggd från grunden med minst tre fittings, det som på Savile Row kallas för bespoke, börjar i pris en bra bit över trettiotusen, för att inte säga fyrtiotusen, vare sig du väljer att sy upp den på just Savile Row i London, i Neapel, Milano eller vid någon av de enstaka ateljéer här i Stockholm som möjligen kan göra anspråk på benämningen förstaklasskrädderi. Då talar vi om minimipris. Frågan är om jag får uppleva känslan i att ikläda mig en sådan svid. Någon har sagt mig att den påminner om att bära pyjamas vilket låter förbannat angenämt. Visst fan kunde jag väl någon gång kosta på mig en summa som ovan nämnda om jag nu hade ansett att en sådan utstuderad lyx vore en prioritet här i livet. Dock vet alla som förstår någonting om stil och klädtradition att det inte räcker med en skräddarsydd kostym. Jag har här hemma i Stockholm sett exempel på bekanta och obekanta manspersoner vilka har tömt sina ekonomiska depåer för att låta sy upp just en sådan, gärna i något särskilt flamboyant tyg med utstuderade detaljer – munderingar som vi sedan har beståtts det tvivelaktiga nöjet i att få beundra vid på tok för höga antal offentliga tillfällen. Ett sådant beteende är att göra sig skyldig till en grundläggande och generande stilmässig horreur, eller felony, för att uttrycka mig på amerikanska.

Nej, skall man våga klivet så högt som man kan nå där uppå den vindlande manliga stiltrappan så måste man ha råd att göra det med nonchalant självklarhet, utan ansträngningens svettpärlor glänsande på överläppen. Då skall du ha resurser att utan eftertanke låta sy upp inte en utan tio-femton kostymer kompletterade med vederbörliga tillbehör och accessoarer såsom skjortor, skor, rockar, regnrockar, hattar, klockor, handskar och så vidare. Självfallet ställs då också högre krav på sådant som kroppsvård, sport och fritidsklädsel och över huvud taget alla inslag i en enhetlig materiell livsstil. Allt måste hålla samma höjd och skräddaren skall vara en yrkesman som du besöker med samma regelbundenhet som frisören eller allra minst som tandläkaren. Det är inte svårt att räkna ut att en sådan ambitionsnivå för den egna personliga framtoningen kostar på en del. Några sådana män ser vi aldrig i Stockholm men däremot regelbundet i Milano, London och New York – de stilsäkra finansmän, arvtagare och playboys för vilka förstaklasskrädderierna finns till.

För den som inte har råd att hålla en sådan pretention över hela fronten så är den enda lösningen ordnad reträtt till en lägre position. Detsamma gäller för kvinnor. Blusar för trettiotusen är inte gjorda för löneslavinnor som måste spara för att ta sig råd utan för lyxhustrur och miljardärskor som utan att tänka två gånger kan impulsköpa en sådan för att bära endast en gång, vid en bättre informell cocktailmottagning. En tumregel kan lyda: köp inte en om du inte har råd med tio. Det är samma logik som dikterar att du inte skall bo på Ritz om du inte har råd att utan ångest betala inte endast sviten utan också kaviaren i champagnebaren, middagen i restaurangen, efterfesten och limousinen till flygplatsen – inte bara för dig själ utan för ditt växande entourage. Den sortens extrema lyx är inte konstruerad för småsparare, medelklass eller sociala klättrare.

För egen del stannar jag på den manliga fåfängans övre medelklassplan, den måttsydda konfektionen. Sedan många år tillbaka låter jag sy upp mina kavajer och kostymer hos mina kära vänner Lasse och min pussgurka Anders (jag har lovat att kalla honom så) på Hans Allde i mina barndomskvarter på Birger Jarlsgatan, Stockholms i mitt tycke överlägset bästa herrekipering där jag har sprungit och tummat tyger sedan före tonåren, numera även försedd med förstaklasskrädderi på övervåningen där Annika syr upp kostymer av internationell klass för det sällsynta fåtal här i vår subpolara minimetropol som har både råd, smak och intresse – och med säkerhet för flera därutöver.

Vi har samtliga deras tre stora italienska leverantörer igång, försedda med måtten på min lekamen i alla dess tentakler – Corneliani, Ermenegildo Zegna och Belvest, i nämnd, stigande prisordning. När det blir dags för en ny kavaj eller hel kostym – alltmer sällan numera, gud ske tack – så väljer jag med Anders min pussgurkas kloka råd tyg samt detaljer som foder och knappar och bestämmer längd och vidd på ärmar och byxben innan Anders nålar, mäter och skickar beställningen till fabriken. Några veckor senare är kostymen i butiken, färdig att prova. Skräddare Josef gör de justeringar som behövs i ateljén och pajen är klar för debut, så perfekt i passformen som en karaktär av min egen typ äger rätt att begära. En sådan måttsydd kavaj kostar mellan nio och femton tusen, en kostym mellan fjorton och tjugo eller en bit däröver – om man nu inte väljer något av de allra mest luxuösa tygerna. Det är summor som är mer än tillräckliga för mina resurser, för att inte säga obscena så som vår gemensamma samtida verklighet har kommit att te sig. Dock kan jag sedan bära kostymen eller kavajen år efter år, så vida inte kroppsvolymerna sväller och gör dem oanvändbara vill säga, så som har skett i några fall. Jag har köpt på mig fler sådana kavajer och svidar än jag har användning för genom åren men några ytterligare lär det bli. Andra klädinköp gör jag sällan.

När det vidare gäller skrädderiskolor så har vi i första hand att välja mellan den brittiska och den italienska. En amerikansk sådan föreligger visserligen också men den där boxiga Mad Men-stylen räknas inte – ånej, den slänger vi i papperskorgen.

Det brittiska skrädderiet utmärks som vi vet av de tjocka tygerna, de bastant uppbyggda axlarna och den grova sömnaden. Nog är det i teorin överdådigt med hela Brideshead Revisited-gentlemannagrejen men i praktiken blir det rätt stolpigt och farbroderligt – ett skrädderi skapat för råkalla vinterslott efter rävjakt vilket i vår samtida kosmopolitiska tillvaro förefaller en smula obekvämt, stickigt, ja stompigt, otidsenligt och malplacé, med drag av vår egen gamla fina vadmal. Litet maskerad blir det allt över det hela för den som inte är född brittisk patricier. Framför allt så verkar det varmt. Då jag på tillställningar här i Stockholm då och då träffar på enstaka Savile Row-skräddade bekanta så är jag alltid tacksam för att jag själv slipper bära dessa mastiga plagg då jag fasar för att stå där varm och svettig med stickande kavaj som den söndagsfinklädde sårigt nyrakade drängen på ännu en av alla dessa förbannade “öppningar” som den amerikaniserade termen lyder. Inte heller står jag ut ens med tanken på att toppad som en stresskula flippra runt mellan möten i London, Paris, New York, Tokyo eller Milano en kvalmig eftermiddag i september riggad i en sådan uniform. Att jag sedan pojkåren har funnit nöje i att i Savile Rows skyltfönster begapa jaktutstyrslar med mossgrön kilt, vitt sidenkrås och svart sammetskavaj med silverspännen är en annan historia.

Nej, jag håller mig till den figurnära, kroppshyllande italienska skrädderitraditionen, anpassad för varmare klimat med tunnare, smidigare tyger och minimal uppbyggnad i axelpartiet, snäv och tight i alla mått så klart.

Tyvärr så har det som ingen kan ha undgått att notera på senare år gått inflation i den här pimpinetta, undersizade, lätt androgyna Milano-/Neapel-riggen med dess färgstarka, blommiga, öppet feminina accenter. Den har nått ända in i Sportspegeln. Vi kan kalla det för Pitti Uomo-sjukan om ni förstår vad jag menar vilket jag är säker på att ni gör. Morris-dandyn är en tvivelaktig natur besläktad med MQ-stekaren. Aj aj, inte bra – men vad fan, är det någon i helvete som bryr sig och vem i hela fridens namn är jag, av alla djävla människor, att bespotta och stigmatisera dessa provinsens arma krakar från Borås och annorstädes? Kan vi inte låta udda vara jämnt? En gång är väl ingen gång? De måste väl i den trekukade getens anskrämligt vedervärdiga namn ha rätt att leva och verka de också, de stackars satarna, och gneta sig fram här genom livet efter bästa förmåga? Alla är vi ju, vad jag vet och sist jag såg efter, när allt kommer omkring och agnarna skola skiljas från vetet, männen från pojkarna, ler från långhalm, hanexemplar av den åldriga, strävsamma, folkkära arten homo sapiens rex.

Manligt mode förresten – för mig har själva detta uttryck alltid framstått som något av en anomali, för att svänga mig med ett stiligt låneord. I min världsbild är mode, så som begreppet en gång formulerades och som jag själv har upplevt det i Paris per definition ett feminint fenomen. Vi hannar sysslar med konfektion, ekipering, låt gå för stil och möjligen trend. Det är alldeles förbannat vackert så och med detta skall vi med servilt bockande tacksamhet låta oss nöja.

 

Foto: Morgan Norman