Spännande nykomlingar på modeveckan

dailyroutine-christian-lippich-ludvig-rönn-konrad-olsson-giro-d-stil-pitti-uomo-plaza-uomo

dailyroutine-christian-lippich-ludvig-ronn-konrad-olsson-giro-d-stil-pitti-uomo-plaza-uomo

Medan många är helt och hållet fokuserade på sol, bad och avkoppling är sommaren ju ordentligt bråda dagar för stora delar av modebranschen. Modeveckorna, modemässorna och inköpsmötena avlöser varandra världen över. En vanlig säljare på ett medelstort svenskt varumärke kan raka av, inte alla men en stor del av, följande städer för mässor och “införsäljning” (när de säljer in kommande kollektion till butiker och inköpare) under en vanlig sommar: Florens, Paris, London, Berlin, New York, Köpenhamn och så däremellan inbokade möten här hemma i Stockholm. En del varumärken väljer också Las Vegas, Amsterdam, Göteborg och/eller Malmö eller Milano. Semester får man ta efter sommaren!

Sista dagarna i augusti är det så dags för Fashion Week Stockholm med visningar, presentationer och installationer från våra ledande svenska varumärken. Största nyheten är att Rodebjer är tillbaka, efter att ha visat i New York under de senaste fem åren. Vi får också åter se visningar från väletablerade, viktiga svenska varumärken: Lexington, Whyred, J.Lindeberg, Stylein, House of Dagmar och Ida Sjöstedt.

Den här gången storsatsar veckan på nya talanger, och låter The Swedish School of Textiles, alltså Textilhögskolan i Borås, hålla i den lite extra laddade öppningsvisningen på måndagen vid lunch. Och så fortsätter det: Hajpade herrmärket CMMN SWDN kommer till Stockholm efter att ha visat sina kollektioner i London under flera år. Swedish Fashion Talents (tidigare Rookies, talangprojektet där jag själv är med i juryn för nionde året) är med och visar upp åtta spännande nykomlingar.

Vinnaren av Talent of the Year-priset 2014, Castor Pollux, ägs numera av Stayhard, och nylanseras med en egen visning. Och riktigt starka Göteborgsmärket L’Homme Rouge, som var med i Talents samma år, är för första gången med på Fashion Week Stockholm. Det är också tidigare Tiger of Sweden-designern Christian Lippichs nya herrvarumärke Daily Routine, dammärket Nhorm och Hannah Widell och Amanda Schulmans eget varumärke Daisy Grace. Och så exkollega Nicole Walkers hjärteprojekt Amaze, som lyfter fram konceptuellt och okommersiellt nytt svenskt mode i gränslandet till konst, som även de gör debut på schemat.

Avslutar spektaklet under onsdagskvällen gör Zalando, som också är en viktig sponsor för veckan, med en egen visning.

Fashion Week Stockholm poängterar att det är viktigt att lyfta fram nytt svenskt mode för att trygga återväxten. Och när en hel del av våra största, mest kända och etablerade varumärken visar på modeveckorna i London, Paris eller New York istället är det bara att hålla med! Den här sammanställningen visar ju att de har lyckats riktigt bra!
Översta bilden: Daily Routines lookbook höst/vinter 2016 med riktigt snygg dubbelknäppt blazer och Christian Lippich tillsammans med Konrad Olsson under vårt event Giro d’Stil under Pitti Uomo i juni

Bildextra: Plaza Uomo och Stenströms cocktail i Florens!

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence.  Marco Mori/New Press Photo

Det börjar bli en riktigt fin tradition! Ännu en gång kunde vårt manliga stilmagasin Plaza Uomo bjuda in vänner, kollegor och branschprofiler från Sverige och världen över till ett härligt cocktailmingel under den 89:e upplagan av Pitti Uomo i Florens i förra veckan. På plats i pampiga Palazzo Budini Gattai visade Stenströms ett urval av kollektionen för höst/vinter 2016 och över 400 gäster höll både stämningen och stilfaktorn på högsta nivå. Här är bilderna!

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence. Khaled Nasr, Angel Bespoke, Christofer Kaprelian and Fabio Attanasio.   Marco Mori/New Press Photo

Khaled Nasr, Angel Bespoke, Christofer Kaprelian och Fabio Attanasio

 

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence.  Vassilis Bourtsalas, Fabrizio Capigatti, K. Guerré, Valentino and Nicola Ricci.  Marco Mori/New Press Photo

Vassilis Bourtsalas, Fabrizio Capigatti, Karl-Edwin Guerre, Valentino och Nicola Ricci

 

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence. Mark and Madon Austin, Wale Soluade, Park En Madison. Marco Mori/New Press Photo

Mark och Madon Austin, Wale Soluade och Park En Madison

 

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence. Konrad Ohlsson, Peter Juriado and Anders Bengtson. Marco Mori/New Press Photo

Plaza Uomos chefredaktör Konrad Olsson, Stenströms chefsdesigner Peter Jüriado och vd Anders Bengtsson

 

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence.  Marco Mori/New Press Photo

 

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence. Domenico Gianfrate. Marco Mori/New Press Photo

Domenico Gianfrate

 

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence.  Marco Mori/New Press Photo

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence. Saman Amel, Christian Kimber, Day Granath.  Marco Mori/New Press Photo

Saman Amel, Christian Kimber och Dag Granath

 

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence.  Jamie Ferguson. Marco Mori/New Press Photo

Jamie Ferguson

 

Plaza Cocktail in Florence

Alexander af Wetterstedt, Helen Hagstrõm och Torbjõrn Rusck

 

Plaza Cocktail in Florence

Matthew Laird och Sterling Derk

 

Plaza Cocktail in Florence

Kai Schildhauer och Mauro di Benedetto

 

Plaza Cocktail in Florence

Olle Wärn, Mattias Jansson och Jonas Wallin

 

Plaza Cocktail in Florence

Konrad Olsson, Simone Righi och John Werich

 

Plaza Cocktail in Florence

Ole Hubner, Philip Jensen, Kasper Ravn och Michael Ronna

 

Plaza Cocktail in Florence

 

Plaza Cocktail in Florence

Giorgio Magnoni och Alessandro Agazzi

 

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence. Vassilis Bourtsalas, Valentino Ricci, Filippo Matera and Ludwig Hirsch.  Marco Mori/New Press Photo

Vassilis Bourtsalas, Ludvig Hirsch, Valentino Ricci och Filippo Matera

 

Plaza Cocktail in Florence

Alexander Jacobs

 

 

PRESSPHOTO   Plaza Cocktail in Florence. Francesco de marco and Lisa Hammarlund. Marco Mori/New Press Photo

Francesco De Marco och Lisa Hammarlund

 

Plaza Cocktail in Florence

Karl Gustaf Karlsson och Håkan Svärd

 

Plaza Cocktail in Florence

Paul Peixoto

 

Plaza Cocktail in Florence

John Werich och Michele Marin

 

Plaza Cocktail in Florence

Erica Ström och Erik Mannby

 

Plaza Cocktail in Florence

Paul, Maria och Joseph Anthony

 

Plaza Cocktail in Florence

Julia Haupt och Shawn Webster

 

Plaza Cocktail in Florence

Laurent Le Cam, Benedetto De Petrillo, Ornella Vista och Fabrizio De Petrillo

 

Plaza Cocktail in Florence

Representanter från Stenströms

 

Foto: Marco Mori/New Press Photo

Lalles look

lalle-johnson-morgan-norman-plaza-uomo

 

lalle-johnson-morgan-norman-plaza-uomo

Den svenska stylisten och kläddesignern Lalle Johnson lanserar sitt eget märke: Mr Johnson’s Wardrobe. För Plaza berättar en av Sveriges absolut bäst klädda män om att den tajta looken är hopplöst daterad, beskriver världens mest välklädda plats – och förklarar vad han egentligen tycker om sprezzatura.

Varför startar du eget kostymmärke?

– Tanken är att göra en grundgarderob med färger som jag tycker om: brunt, blått, grått och grönt. Vi börjar med en rock, en kostym, två kavajer och två olika byxor. Allt är handgjort i Italien. Jag kallar det bespoke off the rack.

Vad är unikt för Mr. Johnson’s Wardrobe?

– Det är den form som jag står för. Jag älskar form och material. Just nu är jag inne på att hitta en lösare form än den som varit. Det ger sig uttryck i bredare slag, längre blazrar, rymligare byxor.

Är det slut på den tajta looken nu?

– Ja, för fan! Jag förstår det tajta, jag har själv varit där. Ibland när man ser killar som har köpt för tajta kostymer så känns det inte särskilt befriande. Jag vill loosa upp det där.

Hur ser du på begreppet sprezzatura?

– Det där är ju ursprungligen ett begrepp som beskriver rullningen på kavajslaget. Det har inget med nonchalans eller elegans att göra. Inte heller hur många armband du bär. Sprezz? Jag brukar kalla det sprätt!

Kan du inte känna dig skyldig till det, med din vurm för Italien?

– Jovisst! Men mycket av det som händer nu kommer ur bloggkulturen. Det kan slå mig när jag är på Pitti Uomo – de som lyser mest vinner! Därför tar folk på sig mintgröna kavajer, roliga hattar och stoppar en jättepochette i fickan. Det blir för mycket cirkus.

Hur tycker du svenska män har utvecklats i stil?

– Väldigt bra. Det är kul att se att intresset ökat så markant. Jag behöver inte längre åka till Italien och handla.

Vem ska bära dina kläder?

– Jag ser en kille som gillar hantverk och som vet hur man bryter av det, som kan använda mina byxor med en gammal mockapaj och ett par brogues. Man ska kunna leka med looken. Det är så pass mycket uttryck i plaggen att man inte ska behöva fylla på med för mycket lull-lull.

Vem är din favoritkund?

– Cary Grant! Eller Yasuto Kamoshita (creative director på United Arrows). Jag har känt Kamoshita sedan nittiotalet. Han har alltid de rätta små grejerna, aldrig för mycket och alltid elegant.

Hur började din egen fascination för Italien? 

– Jag stack till Milano 1979 som modell och blev helt begeistrad! Jag gick inte på några castings, utan strök omkring i butiker som Bisilio på Via Montenapoleone. Sedan kom filmen American Gigolo med Richard Gere, som var så snygg i sina Armani-kostymer.

Första stilminnet?

– Vid samma tid åkte jag till Alassio i Italien med min dåvarande tjej, där jag skulle köpa en ljusbeige mockajacka från Versace. Men jag hade inga pengar på kortet! Jag gick gråtande därifrån. Min tjej tyckte jag var så pinsam.

När hittade du den stil du har idag?

– I början på 2000-talet, då jag upptäckte den italienska designern Romeo Gigli. Jag hittade en grå kostym med slimmad byxa i Florens som jag älskade. Han sålde sina kostymer på Browns i London. Jag köpte allt. Jag brukade ringa dit, fråga vad som fanns inne och läsa upp mitt kortnummer över telefon.

Hur många kostymer äger du?

– Jag har gjort mig av med mycket. För några år sedan åkte jag med fyra flyttkartonger till Herr Judit. Det var väldigt känslomässigt. Men jag har kanske 50–60 stycken. En hel del är nedpackat på vinden.

Hur lång tid behöver du för att klä dig?

– Två minuter kanske.

På allvar?

– Jag har bestämt mig innan jag går in i garderoben. Blir det fel tar det åtta.

Mest kläder, du eller din fru?

– Hon har ganska mycket faktiskt. Men om man ska räkna med allt jag har även på vinden, så är det ju jag, helt klart.

Vad gillar du för butiker?

– Jag tycker det är kul med de här italienska gubbarna. Frasi och Milord i Florens är fantastiska. Massimo Alba i Milano är superkul att titta i.

Vad inspirerar dig mest just nu?

– Den sydafrikanske fotografen Koto Bolofo. Han var lika het som Bruce Weber ett tag. Det var meningen att vi skulle jobba ihop, men så träffade han en tjej och försvann. Hans grejer tittar jag mycket på just nu.

Mest välklädda platsen?

– Det är alltid hög nivå i Milano. Det spelar ingen roll vilken gata du står på. Du ser alltid någon gubbe som hojar förbi i en handgjord kostym.

lalle-johnson-morgan-norman

Höstkollektionen från Mr Johnson’s Wardrobe säljs exklusivt på Gabucci i Stockholm. Kavajer från 15 000 kronor.

Mästarens nya läster

edward-green-02

edward-green-02

Under sommarens herrmodemässiga höjdpunkt – Pitti Uomo-mässan i Florens – lanserade det brittiska premiummärket Edward Green inte mindre än tre stycken nya läster, som alla väcker habegär. Vi tittar närmare på det som är bland det bästa du kan uppleva i världen inom herrskor.

Den första, 915 (för den insatte en utveckling av den populära 82-lästen), har en assymetrisk form med en mandelformad tå där man sänkt tåboxen lite grann och mejslat sidorna för ett elegant uttryck.

De andra två är helt nya loafersläster. Den ena, 110, är aningen mer dressad och spetsig medan den andra, 137, är lite rundare och rymligare. Just 137-lästen används till Edward Greens helt nya skomodell Duke, inspirerad av de pennyloafers som hertigen av Windsor så gärna bar under sommarhalvåret.

edward-green-01

 

I Sverige finns Edward Green hos Skoaktiebolaget i Stockholm och online. Priser omkring 10 000 kronor.

 

Text: Olof Nithenius

Inte fan är jag värdig en skräddare

claes-britton-plaza-uomo-morgan-norman

claes-britton-plaza-uomo-morgan-norman

Ska du bära skräddarsydda kostymer måste du ha råd med hela livsstilen. Författaren och Italienfantasten Claes Britton reder ut skillnaden mellan skräddat och måttsytt herrmode.

Knappast någon utöver min raske unge vän Konrad Olsson, denna och andra publikationers begåvade chefredaktör, skulle kunna förmå mig att över huvud taget författa en krönika, denna textform som blev mig besvärande illasittande senast jag provade mina förmågor på densamma för väl femton år sedan; än mindre en sådan på temat mode, detta ämne om vilket jag tycker mig ha med råge sagt mitt – och i största synnerhet då inte om manligt mode, denne modevärldens snorige lillebror. Som den hygglige, vänfaste, i botten mänsklige varelse vilken jag ändå personifierar så tackade jag emellertid genast ja då Konrads föreslagna ämne för denna krönika dessutom intresserade mig: vilken är din favoritskräddare?

Svaret är givetvis att någon favoritskräddare har jag aldrig haft – eller någon skräddare över huvud taget för den delen. Jag saknar de finansiella resurser som krävs för att hålla mig med något så extravagant. En skräddarsydd kostym, uppbyggd från grunden med minst tre fittings, det som på Savile Row kallas för bespoke, börjar i pris en bra bit över trettiotusen, för att inte säga fyrtiotusen, vare sig du väljer att sy upp den på just Savile Row i London, i Neapel, Milano eller vid någon av de enstaka ateljéer här i Stockholm som möjligen kan göra anspråk på benämningen förstaklasskrädderi. Då talar vi om minimipris. Frågan är om jag får uppleva känslan i att ikläda mig en sådan svid. Någon har sagt mig att den påminner om att bära pyjamas vilket låter förbannat angenämt. Visst fan kunde jag väl någon gång kosta på mig en summa som ovan nämnda om jag nu hade ansett att en sådan utstuderad lyx vore en prioritet här i livet. Dock vet alla som förstår någonting om stil och klädtradition att det inte räcker med en skräddarsydd kostym. Jag har här hemma i Stockholm sett exempel på bekanta och obekanta manspersoner vilka har tömt sina ekonomiska depåer för att låta sy upp just en sådan, gärna i något särskilt flamboyant tyg med utstuderade detaljer – munderingar som vi sedan har beståtts det tvivelaktiga nöjet i att få beundra vid på tok för höga antal offentliga tillfällen. Ett sådant beteende är att göra sig skyldig till en grundläggande och generande stilmässig horreur, eller felony, för att uttrycka mig på amerikanska.

Nej, skall man våga klivet så högt som man kan nå där uppå den vindlande manliga stiltrappan så måste man ha råd att göra det med nonchalant självklarhet, utan ansträngningens svettpärlor glänsande på överläppen. Då skall du ha resurser att utan eftertanke låta sy upp inte en utan tio-femton kostymer kompletterade med vederbörliga tillbehör och accessoarer såsom skjortor, skor, rockar, regnrockar, hattar, klockor, handskar och så vidare. Självfallet ställs då också högre krav på sådant som kroppsvård, sport och fritidsklädsel och över huvud taget alla inslag i en enhetlig materiell livsstil. Allt måste hålla samma höjd och skräddaren skall vara en yrkesman som du besöker med samma regelbundenhet som frisören eller allra minst som tandläkaren. Det är inte svårt att räkna ut att en sådan ambitionsnivå för den egna personliga framtoningen kostar på en del. Några sådana män ser vi aldrig i Stockholm men däremot regelbundet i Milano, London och New York – de stilsäkra finansmän, arvtagare och playboys för vilka förstaklasskrädderierna finns till.

För den som inte har råd att hålla en sådan pretention över hela fronten så är den enda lösningen ordnad reträtt till en lägre position. Detsamma gäller för kvinnor. Blusar för trettiotusen är inte gjorda för löneslavinnor som måste spara för att ta sig råd utan för lyxhustrur och miljardärskor som utan att tänka två gånger kan impulsköpa en sådan för att bära endast en gång, vid en bättre informell cocktailmottagning. En tumregel kan lyda: köp inte en om du inte har råd med tio. Det är samma logik som dikterar att du inte skall bo på Ritz om du inte har råd att utan ångest betala inte endast sviten utan också kaviaren i champagnebaren, middagen i restaurangen, efterfesten och limousinen till flygplatsen – inte bara för dig själ utan för ditt växande entourage. Den sortens extrema lyx är inte konstruerad för småsparare, medelklass eller sociala klättrare.

För egen del stannar jag på den manliga fåfängans övre medelklassplan, den måttsydda konfektionen. Sedan många år tillbaka låter jag sy upp mina kavajer och kostymer hos mina kära vänner Lasse och min pussgurka Anders (jag har lovat att kalla honom så) på Hans Allde i mina barndomskvarter på Birger Jarlsgatan, Stockholms i mitt tycke överlägset bästa herrekipering där jag har sprungit och tummat tyger sedan före tonåren, numera även försedd med förstaklasskrädderi på övervåningen där Annika syr upp kostymer av internationell klass för det sällsynta fåtal här i vår subpolara minimetropol som har både råd, smak och intresse – och med säkerhet för flera därutöver.

Vi har samtliga deras tre stora italienska leverantörer igång, försedda med måtten på min lekamen i alla dess tentakler – Corneliani, Ermenegildo Zegna och Belvest, i nämnd, stigande prisordning. När det blir dags för en ny kavaj eller hel kostym – alltmer sällan numera, gud ske tack – så väljer jag med Anders min pussgurkas kloka råd tyg samt detaljer som foder och knappar och bestämmer längd och vidd på ärmar och byxben innan Anders nålar, mäter och skickar beställningen till fabriken. Några veckor senare är kostymen i butiken, färdig att prova. Skräddare Josef gör de justeringar som behövs i ateljén och pajen är klar för debut, så perfekt i passformen som en karaktär av min egen typ äger rätt att begära. En sådan måttsydd kavaj kostar mellan nio och femton tusen, en kostym mellan fjorton och tjugo eller en bit däröver – om man nu inte väljer något av de allra mest luxuösa tygerna. Det är summor som är mer än tillräckliga för mina resurser, för att inte säga obscena så som vår gemensamma samtida verklighet har kommit att te sig. Dock kan jag sedan bära kostymen eller kavajen år efter år, så vida inte kroppsvolymerna sväller och gör dem oanvändbara vill säga, så som har skett i några fall. Jag har köpt på mig fler sådana kavajer och svidar än jag har användning för genom åren men några ytterligare lär det bli. Andra klädinköp gör jag sällan.

När det vidare gäller skrädderiskolor så har vi i första hand att välja mellan den brittiska och den italienska. En amerikansk sådan föreligger visserligen också men den där boxiga Mad Men-stylen räknas inte – ånej, den slänger vi i papperskorgen.

Det brittiska skrädderiet utmärks som vi vet av de tjocka tygerna, de bastant uppbyggda axlarna och den grova sömnaden. Nog är det i teorin överdådigt med hela Brideshead Revisited-gentlemannagrejen men i praktiken blir det rätt stolpigt och farbroderligt – ett skrädderi skapat för råkalla vinterslott efter rävjakt vilket i vår samtida kosmopolitiska tillvaro förefaller en smula obekvämt, stickigt, ja stompigt, otidsenligt och malplacé, med drag av vår egen gamla fina vadmal. Litet maskerad blir det allt över det hela för den som inte är född brittisk patricier. Framför allt så verkar det varmt. Då jag på tillställningar här i Stockholm då och då träffar på enstaka Savile Row-skräddade bekanta så är jag alltid tacksam för att jag själv slipper bära dessa mastiga plagg då jag fasar för att stå där varm och svettig med stickande kavaj som den söndagsfinklädde sårigt nyrakade drängen på ännu en av alla dessa förbannade “öppningar” som den amerikaniserade termen lyder. Inte heller står jag ut ens med tanken på att toppad som en stresskula flippra runt mellan möten i London, Paris, New York, Tokyo eller Milano en kvalmig eftermiddag i september riggad i en sådan uniform. Att jag sedan pojkåren har funnit nöje i att i Savile Rows skyltfönster begapa jaktutstyrslar med mossgrön kilt, vitt sidenkrås och svart sammetskavaj med silverspännen är en annan historia.

Nej, jag håller mig till den figurnära, kroppshyllande italienska skrädderitraditionen, anpassad för varmare klimat med tunnare, smidigare tyger och minimal uppbyggnad i axelpartiet, snäv och tight i alla mått så klart.

Tyvärr så har det som ingen kan ha undgått att notera på senare år gått inflation i den här pimpinetta, undersizade, lätt androgyna Milano-/Neapel-riggen med dess färgstarka, blommiga, öppet feminina accenter. Den har nått ända in i Sportspegeln. Vi kan kalla det för Pitti Uomo-sjukan om ni förstår vad jag menar vilket jag är säker på att ni gör. Morris-dandyn är en tvivelaktig natur besläktad med MQ-stekaren. Aj aj, inte bra – men vad fan, är det någon i helvete som bryr sig och vem i hela fridens namn är jag, av alla djävla människor, att bespotta och stigmatisera dessa provinsens arma krakar från Borås och annorstädes? Kan vi inte låta udda vara jämnt? En gång är väl ingen gång? De måste väl i den trekukade getens anskrämligt vedervärdiga namn ha rätt att leva och verka de också, de stackars satarna, och gneta sig fram här genom livet efter bästa förmåga? Alla är vi ju, vad jag vet och sist jag såg efter, när allt kommer omkring och agnarna skola skiljas från vetet, männen från pojkarna, ler från långhalm, hanexemplar av den åldriga, strävsamma, folkkära arten homo sapiens rex.

Manligt mode förresten – för mig har själva detta uttryck alltid framstått som något av en anomali, för att svänga mig med ett stiligt låneord. I min världsbild är mode, så som begreppet en gång formulerades och som jag själv har upplevt det i Paris per definition ett feminint fenomen. Vi hannar sysslar med konfektion, ekipering, låt gå för stil och möjligen trend. Det är alldeles förbannat vackert så och med detta skall vi med servilt bockande tacksamhet låta oss nöja.

 

Foto: Morgan Norman

Därför pratar alla om Pitti Uomo

pitti-uomo-plaza-uomo-lino-ieluzzi

pitti-uomo-plaza-uomo-lino-ieluzzi

Som ett av 2010-talets största herrmodemässiga fenomen slog Pitti Uomo förra veckan besöksrekord. Men vad är grejen? Chefredaktör Konrad Olsson försöker reda ut begreppen.

Konrad, vad är egentligen Pitti Uomo?

– Den skräddade herrmodevärldens mittpunkt. Två gånger om året samlas världens mest eleganta och bäst klädda män på en och samma plats för att göra affärer, utbyta kontakter och påfågla sig framför gatufotograferna på mässområdet Fortezza Da Basso.

Vad gör Plaza på plats?

– Vårt herrmodemagasin Plaza Uomo är nu ute med sin fjärde internationella utgåva på engelska. Detta firade vi med en cocktail under tisdagkvällen för utvalda kunder, samarbetspartners och viktiga personer i branschen. Det var mycket lyckat med många besökare i brittiska institutets bibliotek, beläget i ett gammalt palats bredvid floden Arno.

pitti-uomo-plaza-uomo-christopher-östlund-konrad-olsson

Plazas publisher Christopher Östlund och Konrad Olsson i internationella Plaza Uomos egen monter på Pitti Uomo.

Vad var roligast den här gången?

– Det var nog all positiv respons vi fick på tidningen. Plaza Uomo har blivit en stark spelare i den internationella skräddade herrmodevärlden. Under vårt event kom det fram killar från England, Italien, USA, Kina, Singapore och Brasilien och gav beröm för vårt arbete. Det ger en självförtroendeboost och peppar en att jobba vidare, hårdare än någonsin.

Och vilka trender plockade du upp?

– Det var svårt att skönja några jättestarka övergripande trender, men jag såg många fina ytterplagg från märken som Herno, Aspesi och Isaia. I kommande nummer av Plaza Uomo kommer vi rapportera mer om nyheterna och självklart visa bilder på besökarna.

pitti-uomo-plaza-uomo-christopher-östlund-konrad-olsson-sam-hellerström

Christopher Östlund, Konrad Olsson och Plazas Sam Hellerström.

 

pitti-uomo-plaza-uomo-event-arno-floden-florens

Välbesökt Plaza Uomo-event.