Titiyo har hittat hem

Titiyo1d

Efter ”åtta år av stiltje” är Titiyo redo för comeback, både på skiva och i kommande ­säsongen av Så mycket bättre. Vi fångade sångerskan i en ­intrikat modestory och skapade ett spännande rundabordssamtal med ­konstnärerna som har henne som musa.

Foto Ewa-Marie Rundqvist Mode Robert Nordberg

– När jag känner mig ängslig på livet tänker jag på min dotter Femi. Att jag har ju ändå henne. Med Knut och Marcus har det varit samma känsla, fast i det kreativa livet. Jag har ju ändå Knut och Marcus. Med dem känner jag mig som en person som är enbart kreativ och professionell. Det är inte så länge sedan jag började skriva låtar, och frågar man någon som känt mig i många är så är jag inte en låtskrivare. Med Knut och Marcus har jag inte den ryggsäcken. För dem är jag en högt levererande, kreativ människa. Jag gillar den känslan.

Det var hösten 2012 som sångerskan Titiyo Jah inledde ett kreativt samarbete med konstnärerna Marcus Mårtenson och Knut Larsson. Marcus är bildkonstnär och känd för sina färgstarka målningar med budskap som tolkar tidsandan. Knut är serietecknare och konstnär med sex böcker på meritlistan, och har bland annat gjort omslaget till skivan El Rojo Adios, som Titiyo spelade in 2012 tillsammans med Andreas Söderström.

Trion började tillbringa kreativa helger ute på skärgårdsön Ekskäret, en kursgård grundad av finansmannen Tomas Björkman med syfte att främja kreativitet och personlig utveckling. Under året fördjupades vänskapen och umgänget och de tre började se sig själva som varandras musor.

Inför Titiyos stundande comback som artist – med en kommande samlingsplatta, medverkan i TV4-succén Så mycket bättre och nytt solomaterial till våren – förde vi samman de tre för ett unikt samtal om skaparprocessen, westernfilmer och hur man bryter åtta år av kreativ stiljte.

Restaurang Tennstopet, ­Stockholm. 4 september 2013.

Marcus: Finns det ett manligt ord för musa?

Titiyo: Bra fråga. Jag kan känna mig som en musa till Knut och Marcus, men det känns konstigt att säga tvärtom.

Marcus: Ursprungligen är musan en gudinna, men världen är full av män som inspirerar kvinnor.

Titiyo: Vad kallar man dem då? Inspiring dudes? Jag hävdar att man ska omge sig med jasägare under sitt skapande. Vi musar varandra kan man säga. Kan man använda musa som ett verb?

Knut: Det funkar väldigt bra.

Hur började ert samarbete?

Titiyo: Det började med att jag bjöd ut ett gäng kompisar till Ekskäret, en kursgård ute i skärgården som grundats av en finansman. Han vill att kreatörer och människor som inte är företag ska använda stället.

Knut: Jag kände Titiyo sedan jag gjort omslaget till skivan El Rojo Adios. På releasefesten till den träffade jag också Marcus första gången. Strax därpå fick jag ett mejl om att jag skulle följa med ut till en ö. Det var som upptakten till en skräckfilm.

Vad var bakgrunden till vistelserna?

Titiyo: Man kan verkligen få skörbjugg på intryck under vintrarna i Stockholm. Därför ville jag skapa en situation som kunde främja kreativiteten. Första gången var vi 15 personer som åkte ut. Det var en ganska öppen umgängesgrej. Jag var väldigt förvånad att Knut följde med ut.

Knut: Jag kan vara en eremit, men får jag en bra känsla så hakar jag på.

Vad gjorde ni där ute?

Titiyo: Vi arbetade och pratade och tittade på film. Platsen är så bra för den är väldigt klinisk och ren, men har ändå något slags hemkänsla. Det var häftigt att gå in i Marcus rum och se alla färgerna och orden i hans målningar, det var en sådan kontrast till Ekskäret som plats.

Har du skrivit musik under era ­sessioner?

Titiyo: Ja, jag har skrivit mycket sångtexter som jag bollat med Marcus och Knut. Om det fortsätter så här så måste de få STIM-pengar från nästa skiva.

Knut: Det är lugnt. Bara vi får komma in backstage så …

Titiyo, du har gjort flera olika saker som artist, ofta i samarbete med andra låtskrivare och producenter. Har det saknats en frihet i ditt skapande som gjort att du dragits till Knut och Marcus och alternativa projekt som El Rojo Adios?

Titiyo: Ja, så är det. Just nu sitter jag och skriver en ny Titiyoskiva tillsammans med låtskrivare. Det är nästan en arkitektonisk process, där man ska sätta ihop saker så att det blir en färdig produkt. Ibland kan det kännas nästan spekulativt. Det finns en smarthet inblandat i det. Med min förra skiva Hidden ignorerade jag fullständigt det kommersiella. Jag tillät mig själv att vara konstnär. Jag satt uppe på nätterna och drack rödvän och tänkte att det är okej att vara bakis. Jag hade haft en sådan stiltje under åtta års tid . Det enda sättet för mig att komma vidare var att släppa på det smarta, att låta det inte spela någon roll om det sålda. Någonting skulle bara ut. Det blev min första kreativa höjd i livet. Det var första gången jag upplevde att man går omkring och hade den här korsordsgrejen i huvudet. Att man glömmer att kolla trafiken på gatan för att man ska lösa en textrad. El Rojo Adios och min solokarriär är två helt olika saker, och nu har jag fått testa på båda.

Läs hela samtalet och se alla bilder i Plaza Magazine nr 7/2013. I butik 15 oktober.