”Det hade varit intressant att krypa bredvid Kanye”

liten_Jonathan_Plaza_2014-06-18_J034

Jonathan_Plaza_2014-06-18_J034

Inför sin femte fullängdare och det kommande Titiyosamarbetet leker han med image och influenser. Plazas Eva har träffat skivaktuella Jonathan Johansson för att prata genombrott, förvridna perspektiv och Kanye.

Det har hunnit gå tio år sedan Jonathan Johansson släppte sin debutskiva, singersongwriterplattan Ok, ge mig timmarna. Men det var först när synthen plockades fram och den 80-talsflörtande uppföljaren En hand i himlen kom 2009, som Jonathan Johansson fick sitt stora genombrott. I januari nästa år släpper han sin femte skiva, som liksom de tre senaste är ett samarbete med producenten Johan Eckeborn. Den senare spelar trummor, bas och synth medan Jonathan står för text, sång och gitarr.
Jonathan beskrivs ofta som en dyster kille med vemodigt ärliga sånger.

– Image är ett otyg men en del av det här jobbet. Klyschan är att jag har försökt vara mig själv, men det kanske bara är en lögn. Jag har till exempel aldrig lett på en bild, jag känner mig inte tillräckligt bekväm. Och mina texter har alltid utgått från en smärtpunkt, en saknad, en längtan.

Varför då?
– Jag har alltid velat att min musik ska vara på riktigt, att den ska vara avskalad från manér och ironi. Men det är ny giv nu. Jag känner en lust att leka mer med de verktyg som ges …

Trots mörka stråk i sångerna sjunger Jonathan i ljus falsett. Den har blivit kvar sedan han 2010 medverkade i The Knifes opera Tomorrow, in a year. Där fick han sjunga från mörkt till väldigt ljust, vilket gjorde att han upptäckte nya sidor av sin röst. Jonathan har alltid vetat att han vill skriva. Han har både läst litteratur på universitetet och gått olika skrivarlinjer på folkhögskola. Och det blev många försök till noveller innan han började skriva låtar.

– Musiken har absolut inte varit självklar. För mig handlade det om att hitta ett uttryck, skapa någon slags konst. Popmusik funkade för mig, där var det minst motstånd. Hade jag inte varit musiker i dag hade jag nog varit en högst medelmåttig skådespelare eller en misslyckad författare.

Drömmen om lyriken finns kvar, även om han medvetet tonar ner det mest pretentiösa i sina låtar.
– I mitt låtskrivande har det väl varit ett lätt överslag på innerlighet. Men jag försöker bryta upp det där nu, skriva lättsammare, dra ett skämt.

Så vad handlar den nya skivan om?
– Den handlar om Schengenavtalet och Fort Europa, om den stora kärleken, den lika stora vänskapen, förljugna drömmar och förvridna perspektiv, om min hemstad Malmö, uppväxt och det sociala arvet. Du hör, det är pretentiöst. Men med ett snett leende och minst tre skämt, jag lovar.

I höst är han även aktuell som en av låtskrivarna på Titiyos nya album Solna, tillsammans med bland andra Linnea Henriksson och Martin Sakarias.
– Det är extremt kul och skönt att skriva för någon annan. Eftersom Titiyo är kvinna och inte vit så går det att säga så mycket mer. Det kanske låter fel, med det är så fritt, och hon har mod. Sedan är det flabbigt. Vi ringer och gapar och skriker kärleksfullt på varandra.

Om du fick stå på scen med en annan svensk artist, vem skulle det vara?
– Lykke Li, Sibille Attar, Dante, Jenny Wilson, Robyn … Jag är öppen för alla.

En internationell artist då?
– Kanye? Det hade varit intressant att … krypa bredvid honom.

Text Eva Magnuszewska
Foto Matthias Huss

Titiyo har hittat hem

Titiyo1d

Efter ”åtta år av stiltje” är Titiyo redo för comeback, både på skiva och i kommande ­säsongen av Så mycket bättre. Vi fångade sångerskan i en ­intrikat modestory och skapade ett spännande rundabordssamtal med ­konstnärerna som har henne som musa.

Foto Ewa-Marie Rundqvist Mode Robert Nordberg

– När jag känner mig ängslig på livet tänker jag på min dotter Femi. Att jag har ju ändå henne. Med Knut och Marcus har det varit samma känsla, fast i det kreativa livet. Jag har ju ändå Knut och Marcus. Med dem känner jag mig som en person som är enbart kreativ och professionell. Det är inte så länge sedan jag började skriva låtar, och frågar man någon som känt mig i många är så är jag inte en låtskrivare. Med Knut och Marcus har jag inte den ryggsäcken. För dem är jag en högt levererande, kreativ människa. Jag gillar den känslan.

Det var hösten 2012 som sångerskan Titiyo Jah inledde ett kreativt samarbete med konstnärerna Marcus Mårtenson och Knut Larsson. Marcus är bildkonstnär och känd för sina färgstarka målningar med budskap som tolkar tidsandan. Knut är serietecknare och konstnär med sex böcker på meritlistan, och har bland annat gjort omslaget till skivan El Rojo Adios, som Titiyo spelade in 2012 tillsammans med Andreas Söderström.

Trion började tillbringa kreativa helger ute på skärgårdsön Ekskäret, en kursgård grundad av finansmannen Tomas Björkman med syfte att främja kreativitet och personlig utveckling. Under året fördjupades vänskapen och umgänget och de tre började se sig själva som varandras musor.

Inför Titiyos stundande comback som artist – med en kommande samlingsplatta, medverkan i TV4-succén Så mycket bättre och nytt solomaterial till våren – förde vi samman de tre för ett unikt samtal om skaparprocessen, westernfilmer och hur man bryter åtta år av kreativ stiljte.

Restaurang Tennstopet, ­Stockholm. 4 september 2013.

Marcus: Finns det ett manligt ord för musa?

Titiyo: Bra fråga. Jag kan känna mig som en musa till Knut och Marcus, men det känns konstigt att säga tvärtom.

Marcus: Ursprungligen är musan en gudinna, men världen är full av män som inspirerar kvinnor.

Titiyo: Vad kallar man dem då? Inspiring dudes? Jag hävdar att man ska omge sig med jasägare under sitt skapande. Vi musar varandra kan man säga. Kan man använda musa som ett verb?

Knut: Det funkar väldigt bra.

Hur började ert samarbete?

Titiyo: Det började med att jag bjöd ut ett gäng kompisar till Ekskäret, en kursgård ute i skärgården som grundats av en finansman. Han vill att kreatörer och människor som inte är företag ska använda stället.

Knut: Jag kände Titiyo sedan jag gjort omslaget till skivan El Rojo Adios. På releasefesten till den träffade jag också Marcus första gången. Strax därpå fick jag ett mejl om att jag skulle följa med ut till en ö. Det var som upptakten till en skräckfilm.

Vad var bakgrunden till vistelserna?

Titiyo: Man kan verkligen få skörbjugg på intryck under vintrarna i Stockholm. Därför ville jag skapa en situation som kunde främja kreativiteten. Första gången var vi 15 personer som åkte ut. Det var en ganska öppen umgängesgrej. Jag var väldigt förvånad att Knut följde med ut.

Knut: Jag kan vara en eremit, men får jag en bra känsla så hakar jag på.

Vad gjorde ni där ute?

Titiyo: Vi arbetade och pratade och tittade på film. Platsen är så bra för den är väldigt klinisk och ren, men har ändå något slags hemkänsla. Det var häftigt att gå in i Marcus rum och se alla färgerna och orden i hans målningar, det var en sådan kontrast till Ekskäret som plats.

Har du skrivit musik under era ­sessioner?

Titiyo: Ja, jag har skrivit mycket sångtexter som jag bollat med Marcus och Knut. Om det fortsätter så här så måste de få STIM-pengar från nästa skiva.

Knut: Det är lugnt. Bara vi får komma in backstage så …

Titiyo, du har gjort flera olika saker som artist, ofta i samarbete med andra låtskrivare och producenter. Har det saknats en frihet i ditt skapande som gjort att du dragits till Knut och Marcus och alternativa projekt som El Rojo Adios?

Titiyo: Ja, så är det. Just nu sitter jag och skriver en ny Titiyoskiva tillsammans med låtskrivare. Det är nästan en arkitektonisk process, där man ska sätta ihop saker så att det blir en färdig produkt. Ibland kan det kännas nästan spekulativt. Det finns en smarthet inblandat i det. Med min förra skiva Hidden ignorerade jag fullständigt det kommersiella. Jag tillät mig själv att vara konstnär. Jag satt uppe på nätterna och drack rödvän och tänkte att det är okej att vara bakis. Jag hade haft en sådan stiltje under åtta års tid . Det enda sättet för mig att komma vidare var att släppa på det smarta, att låta det inte spela någon roll om det sålda. Någonting skulle bara ut. Det blev min första kreativa höjd i livet. Det var första gången jag upplevde att man går omkring och hade den här korsordsgrejen i huvudet. Att man glömmer att kolla trafiken på gatan för att man ska lösa en textrad. El Rojo Adios och min solokarriär är två helt olika saker, och nu har jag fått testa på båda.

Läs hela samtalet och se alla bilder i Plaza Magazine nr 7/2013. I butik 15 oktober.

 

Nytt nummer av Plaza Magazine!

Plaza-2013-07-omslag

Plaza-2013-07-omslag

Nya numret av Plaza Magazine finns nu ute i butik. I det här numret har vi tagit tempen på kreativiteten i världens viktigaste storstäder: Paris, London, New York, Milano och Berlin. Vi listar de 33 hetaste svenskarna utomlands och ger er proffsens bästa tips till Paris. Dessutom:

  • På omslaget: stort modejobb med sångerskan Titiyo som nu gör comeback med samlingsplatta, medverkan i Så mycket bättre, samt nytt material till våren
  • Stor intervju: modeskaparen Carin Rodebjer berättar om vägen till att etablera sitt märke Rodebjer i New York
  • Vi hälsar på konstnärsduon Elmgreen & Dragset, kända för konstverket Prada Marfa, i deras Berlin-ateljé
  • Hemma hos-reportage hos Jimmie Karlsson, London-designern bakom möbelsuccén Jimmie Martin
  • På köpet får du nya numret av vårt herrmodemagasin Plaza Uomo
  • Och mycket, mycket mer. Köp ditt exemplar redan i dag!